memyselfandjulie

levande, full av kött&blod MEN ändå så tom&ihålig.
som en gips staty ute i den kalla natten, full med gips men ändå så ihålig..
förstår ni vad/vart jag försöker säga&komma?
ett berg&dalbano-liv som plötsligt stupade ner i den mörka dalen över bara några få sekunder, några få andetag, några få rörelser, några få bokstäver. så va allt igång!
kvinnan som funnits för dej i med&motgångar, som stöttat&lyssnat,gråtit&skrattat..
som du dela ditt liv med, som du dela i princip allt med. som du gav förtroende&tillit.
även kärlek&respekt.
plötsligt känns det som en främling, någon du inte känner.. en fiende, som avståndet blir längre och längre ifrån.
ett steg närmre något annat, är ett steg från det andra.

detta låter inte vettigt alls